Vet inte vad det är för fel. När jag har Björn i min omgivning känns de som jag är i en jävla bubbla. Jag blir bara så trött, all min energi försvinner. Vill bara försvinna, kan inte hantera min irritation. Det har blivit så fel. Plötsligt är han borta i två veckor och sen kommer han hem över helgen och då umgås vi hela tiden. Och han har så rätt. Om vi bott tillsammans hade de varit annorlunda. Då är man inte hos mig eller dig. Då innebär det inte att man är sur för att man går ut och handlar själv, eftersom man kommer hem till den andre senare. Men om vi är hos mig, så måste Björn med och handla. Det är jag som ska göra så att han trivs och känner sig som hemma. Men jag orkar inte! Jag vill vara själv. Vara tjurig och arg, utan ngn anledning. Sitta och pilla på datorn och lyssna på musik. Gå ut i stallet och mocka i två timmar bara för att få tänka. När gjorde jag det sist? Jag minns inte.

Saken är att så fort jag är utan Björn saknar jag honom och jag känner mig inte hel, så därför skyndar jag mig med hästarna, skiter i att käka middag, duschar snabbt, orkar inte sminka mig för de tar för lång tid, går absolut inte till honom utan kör för att det går fortast. Och när jag äntligen kommer fram till världens underbaraste människa som möter mig med bamse kramar pussar och massa leenden så blir jag såååå trött. Hur orkar du vara så glad? Jag har ingen energi kvar. Orkar inte mysa, prata, knappt umgås. Vill bara finnas hos dig. Och nej jag vill inte hem. Jag vill vara bara vara, utan att behöva bevisa att jag älskar dig med pussar och kramar hela tiden. Jag vet inte om jag är okänslig, men jag tror det faktiskt. Och jag hatar de. Jag kan inte snacka "känslor". Vad är känslor? När jag ser Björn pirrar de i magen, jag känner mig trygg och jag kan göra vad som helst i hans närhet. Skäms inte för ngt. Han får mig att känna mig vacker och jag litar på han till 100%. Jag kan ringa honom när jag vill, jag är inte ens rädd för att väcka honom mitt i natten om det är något jag behöver säga. Jag vet om att det är kärlek och det är bara en liten del av allt som jag känner. Hur ska jag kunna klä alla känslor i ord? Inte ens världens längsta kyss kan stå för vad jag känner. När man är nykär kan man mysa och pussas i evigheter och man känner sig tillfredsställd av det. Och många kräver mer efter den perioden, för att känslorna växer och de vill få det "bevisat". Men jag behöver inte det. För jag vet. För jag känner lika dant. Men mina kyssar och mina ord står för så himla mycket och jag är så rädd om de. Jag vill absolut inte missbruka de och använda de för mycket. Förlåt, men så är det. Jag känner så mycket att jag vet inte hur jag bära mig åt. Jag vill att min kärlek ska vara ngt speciellt, när jag säger ngt så menar jag det verkligen nu. Äsch jag är nog knäpp.

Förlåt om jag hängt ut dig.


Kanske en ensam dusch
Tandborstning utan snack
Behåll ditt jag men ge mig plats
Ge mig min halva av sängen.
De är kul att vi är tighta men jag måste fighta.
Ska vi va två så låt mig gå.
(bara en låt)