Nästa fredag den 1:e augusti blir jag sambo. Det känns nervöst, roligt och spännande. Massa blandade känslor. Ska blir spännande att se om saker och ting kommer utvecklas. Och jag är en ganska jobbig människa  att leva med jag blir kinkig när jag har folk runt om mig "för mycket". Kan inte hjälpa det, jag trivs att vara ensam och behöver vara ensam ibland. Fast att B är den person jag trivs bäst med i hela världen. Men han känner mig och vet hur jag är och jag hoppas att mina dåliga sidor inte kommer att ta stort utrymme i framtiden.

Saknar min älskling. Vi har så mycket framför oss:)

Vi har ingenting att förlora. Jag vet att det lönar sig att kämpa.