Vissa dagar känner man sig bara helt jävla oduglig utan någon anledning. Det är alltid på just de dagarna som en viss typ av "medmänniska" ska trycka ner en lite extra. När man har näsan precis ovanför vattenytan kommer någon och lägger ett betongblock på huvudet. Deras tankar lyder nog: bara ner med dig, vi andra mår inte heller så bra, nu ska du få känna på hur det är att leva. Jag hoppas verkligen att jag aldrig i hela mitt liv kommer bli så jävla bitter så att jag mår bra av att få andras tillvaro att bli så kass som möjligt. Bittra människor är det värsta som finns. Ibland undrar jag om vissa människor äger ett hjärta. Idag höll jag på att bli helt fördärvad över några jävla mattor. Det var droppen. Men jag gnällde inte, och jag visade inte att jag kippade efter luft på botten. Jag skurade som fan.

Det finns dock riktiga solstrålar. Sådana som säger "kämpa på" som pushar och ger en behövande klapp på axlen. Så vill jag vara mot andra. För det mesta så vet inte "solstrålarna" om att de har kämpar-anda. De bara smittar av sig, man blir varm i kroppen när man är omgiven av den typen av människa. Jag skulle alltid vilja vara omgiven av solstrålar. Men så ser inte verkligheten ut. Ingen kan vara solstråle alltid, det är bara mänskligt att ha dalar och toppar. Fast vissa människor (av den bittra sorten) verkar mest leva ibland dalar och de gör allt för att dra med en ner på botten.

Förresten så har Lena Sundström skrivit en artikel som sätter ord på alla mina tankar angående "semester-svensken". Den träffar mitt i prick, läs den här.