Det är lika bra att säga direkt att jag är oerhört sentimental idag. Varför? Micheal Jackson. Om ni är trött på att läsa om honom så kan ni sluta nu. Det finns egentligen inga ord som kan beskriva den märkliga sorgesenhet som har infunnit sig hos mig. Jag vet inte vad jag ska göra med den känslan.

Igår hade jag och mamma bestämt att vi skulle se den direktsända minnesstunden för Micheal Jackson. Jag har blivit förvånad över att jag har funderat så mycket kring Micheal nu efter hans död, jag vet inte riktigt varför. Jag kan varken sjunga eller dansa men jag förstår att han måste ha varit enormt begåvad. Så begåvad att han blivit ett fenomen. I hela sitt liv försökte han få världen att se på honom som en människa, inte som ett fenomen. Det är först nu, efter hans död, som världen ser honom som en människa. Genom sin död blev han mänsklig.

Jag var lite tveksam till om jag skulle se minnesstunden, det är jobbigt att se människor i sorg. Men jag har levt under samma tid som Micheal Jackson, som jag skrivit innan är jag uppvuxen med föräldrar som äger alla hans plattor. Hans musik har, så länge jag levt, alltid funnits precis som han själv. Jag skulle vilja berätta för kommande generationer om vilken världsstjärna Micheal Jackson var. Precis som många har försökt beskriva för mig hur stor Elvis Presley var.

Minnesstuden var minst sagt sorlig. Jag, mamma och syrran satt med våta kinder när cermonin var slut. Det som kändes mest var i slutet när hela familjen samlades på scenen och Micheal Jacksons dotter, Paris 11 år, berättade att hennes pappa varit den bästa pappa man kan föreställa sig och att hon älskade honom jättemycket. Då forsade tårarna fram på mina kinder. Det var tufft. Lika rörande var när Michelas bror Jermaine sjöng Micheals favorit låt "Smile".

Talen var helt underbara och rysningarna fanns konstant hos mig. Bäst var den pastor (tror att han var pastor) som sa "till Micheals barn vill jag säga att er far var inte konstig, vad som var konstigt var vad världen gjorde mot honom". Det var fint. Det fanns många fina ord under hela cermonin. Hela tiden så tänkte jag "varför kunde ingen ha sagt detta till honom då han var i livet?". Micheal försökte i hela sitt liv få människor att förstå att han bara ville bli accepterad och älskad som den människa han var, vilket världen inte kunde. Han delade med sig av sin underbara talang och försökte sprida sin kärlek till människan genom sin musik.

Sedan 5 års ålder har varje steg han tagit blivit bevakat av media. När hans första barn föddes hade han 4 helikoptrar i luften runt sitt hus dygnet runt i en hel vecka. Allt för att få en bild på bebisen. Micheal gav vad medierna skrek efter: en bild. Kanske trodde han att han skulle få ro då, han kritiserades istället hårt för att ha sålt bilden dyrt. Vad som aldrig nämndes var att alla pengarna som Micheal fick för bilden gick till välgörenhet. Sedan dess har hans barn burit masker då de lämnat hemmet. Micheal önskade sina barn lugn och ro. Därför var det så känslosamt då hans barn igår stod på scenen, för första gången utan masker.

Micheals bror Marlon höll ett känslosamt tal. Han sa att "now they will leave you alone". Och alla syskonen nickade instämande.

Jag tror att medierna och världen har skuld i Micheal Jacksons död. Igår visade världsstjärnor och hans familj att han alltid varit älskad, de talade om vilken underbar medmänniska Micheal var, de talade om att han påverkat världen enormt mycket. Igår fick Micheal bekräftelse på det han skrikti efter i hela sitt liv. Igår sågs han som en människa, igår gav alla kärlek till människan Micheal Jackson. Igår önskade jag att Micheal Jackson var där, jag hoppas att han på något sätt var där och hörde alla de ord som han så länge längtat efter och som kom alldeles för sent.

Rest in peace Micheal Jackson.