Jag var på toa när olyckan med glaslyktan inträffade och nu har jag fått höra att det inte alls gick till som jag trott.

B satt och pluggade i köket och hörde hur det small till där ute. Han gick och öppnade dörren för att upptäcka att någon ställt lyktan prydligt upp och den ansvarige stod och pratade med någon annan längre bort. När hon ser att B öppnar dörren så säger hon "Eeeh va bra att du kom ut, hunden råkade ha sönder er lykta men vi kan betala om ni ska köpa en ny"

Hon ringde aldrig på! Hon hade tänkt ge blanka fan i det. Är det bara mina föräldrar som lärt mig att be om ursäkt när man tagit sönder något som tillhör någon annan? Man försöker ju alltid att gottgöra om man kan.

Det är ju dessutom våra grannar som man träffar ofta. Hjördis morrade så vi hade ju fattade att det var någon utanför. Lyktan har stått där i värsta stormen men ändå hållt. Fan va dåligt. Jag stör mig på sånna små saker.

Jag är bitter!