Jag satt i soffan och läste en bok vid namn Livets ax alldeles nyss när ett minne plötsligt dök upp. Vi gav brev till varandra i högstadiet. Vi tjejer. Vad skrev vi i breven? Varför skrev vi? Vågade vi inte prata om det vi skrev? Eller var det så pass hemligt att det var tvunget att sägas genom brev så ingen skulle få höra? Eller tyckte vi bara om att skriva? Jag minns inte. Jag minns bara att vi gjorde det och att vi var många som gjorde det. Jag måste kolla breven när jag kommer hem. Det är så trist att vissa saker glöms bort. Det här med breven har jag aldrig tänkt på innan.

Jag minns att jag hade enorm respekt för många tjejer på högstadiet. Jag såg upp till dem och var ofta avundsjuk. På deras hår, på att dem slapp ha glasögon, på deras relationer till andra tjejer, till killar och till föräldrar och på en massa andra saker. Jag är fortfarande ofta avundsjuk och har svårt att känna mig nöjd med den jag är.

Det är egentligen först nu jag har lärt mig att tygla min avundsjuka. Jag var iofs jävligt bra på att dölja den förr så jag tror inte att det var så många som märkte den men nu har jag nog lärt mig hantera den på ett annat sätt. Jag har det väldigt bra och är nöjd med vart jag är just nu så det är kanske därför jag inte tänker på andra lika mycket.

Jag har alltid haft svårt för att ha tjejkompisar. Jag vet inte varför. Tjejer kan vara riktigt, jävla elaka. Jag har själv varit mer än elak många gånger. Jag vet att min elakhet kom i den tuffaste perioden i mitt liv. När jag var som mest sårbar och inte hade en susning om vem jag själv var eller vart jag var på väg, då sårade jag folk som brydde sig om mig. Jag hade inga tjejkompisar till sist, jag var egocentrisk men det var nog bra för mig just då. Jag hade haft en relation i två år och präglats hårt av den, jag hade svårt för att lita på andra och var rädd att bli styrd. Vissa saker kommer nog aldrig försvinna. Jag minns att Jenny var ett stort stöd för mig. Hon tillsammans med mina föräldrar försökte få mig att tänka efter. En jävla tur var nog det, annars hade jag nog försvunnit där och då.

Jag och Jenny blev också ovänner. Vi var på praktik i Danmark och jobbade 7-20, vi bodde på en extremt liten yta och var under fysisk och psykisk press. Vi blev mest oense om praktiska saker. Men jag är samtidigt glad att det var med Jenny jag var, jag kan vara jävligt hård ibland och säga dumma saker när jag är trött och stressad. Efter Damnark pratade jag och Jenny inte så mycket med varandra. Vi var båda trötta på varandra efter en tuff tid på Danmarks största stuteri. På studenten blev det någon slags "försoning". Vi la det bakom oss till viss del men ingen av oss visste hur vi skulle bygga upp den vänskap vi en gång haft.

Jenny tog första steget och det är jag jävligt glad för. Vi träffas inte så ofta nu eftersom hon befinner sig i Ängelholm och jag i Växjö, men vi gör vad vi kan för att hålla kontakten och än så länge går det bra. Förra sommaren hade jag en oförglömlig tid med Jenny och jag hoppas att denna sommaren blir något i samma stil.

Min allra bästa kompis som kan mig utan och innan till är såklart Björn. Han kom lite som räddaren i nöden. Jag tror det var bra att jag följde mitt hjärta och kom bort ifrån Åstorp. Nu känner jag mig lugn och trygg och det känns otroligt skönt att kunna blicka framåt tillsammans med någon annan.