Jag sitter och läser en klasskompis uppsats nu. Den är riktigt, riktigt, riktigt bra. Jag känner för att ta bort hela min uppsats efter att ha läst denna. Den är så bra så att det jag sysslat med i någon vecka nu har jag lust att spola ner i toaletten. Jag vill också vara så duktig! Fan. Han har skrivit 14 sidor bara sådär helt jävla perfekt. Det värsta är att jag ska ge honom konstruktiv kritik imorgon. Tjohej? Allt är ju perfekt. Det enda jag kan ge kritik för skulle kunna vara metodvalet, och det kan man alltid ge alla kritk för känns det som. JAG DÖR. Varför är alla så bra på att skriva och sådana konstnärer när jag är så vanlig? Ni vet när en människa med mycket utstrålning stiger in i ett rum så kan man få känslan av att man själv försvinner in i tapeten och inte syns (för att man absolut inte vill synas brevid den människan för att då skulle alla ens brister bli så uppenbara). Så känns det när jag lägger min egen uppsats brevid min klasskompis.

Det känns kass. Och jag undrar hur fasen detta ska sluta. Jag vill absolut inte att någon professor i litteraturvetenskap ska läsa min uppsats. Den är så dålig. Aaaaah. Vad gör jag här? Varför gör jag det här?

Kan någon påminna mig om vad jag gör här?