Idag saknar jag hästarna. Ibland vaknar jag och känner mig tom, precis som en del av mig fattas: hästarna. Hästarna har varit en del av mitt liv till den dag då jag följde kärleken och hjärtat som tog mig till Växjö. Min plan hade från början varit att plugga i skåne samtidigt som jag satsade på hästarna. Nu blev det inte så. Det blev ett 2,5 årigt uppehåll. Jag har 1,5 termin kvar här i Växjö. Sen är jag tillbaka till hästarna och fina, fina skåne. Jag kommer att ha ett studieuppehåll på en termin eftersom jag ligger en termin före alla andra på mitt program. Den terminen ska jag jobba och träna med Flisan för att förhoppningsvis kunna komma ut på träningstävling under hösten. Sedan väntar våterminen och praktik vilket förhoppningsvis kan ge mig kontakter och möjlighet till att söka jobb i skåne.

Tanken var att jag skulle ha tävlat Precious i sommaren men jag var väl lite väl optimistisk när jag tänkte så. Utvecklingen med Precious gick inte riktigt som väntat. Det blev en tuff sommar med blod, svett och nästan lite tårar. Flisan fick stå åt sidan under tiden jag och mamma kämpade med Precious.

Men till sommaren ska jag ägna mig åt Flisan. Målet är att tävla 1.30. Och det vet jag att vi fixar, Flisan har absolut kapaciteten. Vi kommer nog behöva ganska mycket träning men med Marias hjälp så ska det nog gå bra.

B kommer att plugga 2,5 år i Lund. Under den tiden så ska jag framförallt ta ut min kandidatexamen men även satsa på min karriär och Flisan. När B sedan är färdig civilingenjör får vi se vad som händer. Ingen av oss vet varit vi kommer hamna och hur det kommer att gå, vilket är oerhört frustrerande. Jag är ett planeringsfreak och kan må riktigt dåligt över att inte veta hur framtiden ser ut. Så har jag varit sen jag var liten. När jag var runt tio började jag fundera på hur jag skulle se ut när jag var vuxen, vad jag skulle jobba med, vart jag skulle bo osv. Sedan dess har jag alltid funderat över framtiden och över vad mina beslut idag får för konsekvenser senare i livet. Jag vill alltid vara steget före. Så ovisst som jag lever nu har jag aldrig gjort. När jag var 18 skulle jag aldrig kunna gissa på att jag skulle bli sambo i Växjö. Det tog såklart emot att lämna allt det trygga, familjen och fina, fina Flisan. Men jag var ganska trött på att bo hemma och behövde lite utmaning.

Och visst fick jag utmaning. Jag har aldrig haft så lätt i skolan. Jag får kämpa för att kunna klara mina tentor och just nu ligger uppsatsen framför mig vilket blir den största utmaningen någonsin.

Fast frågan är om inte den största utmaningen väntar efter plugget: livet. Inget studentliv. Utan ett liv med jobb och en inkomst. Just nu kan jag inte riktigt se det livet framför mig. Jag undrar om jag någonsin ska komma fram. Det hade varit skönt att veta att jag kommer känna mig lugn och trygg inom några år. Men det är det ingen som kan garantera. En utbildning borde iofs göra möjligheterna till ett välbetalt arbete större, men vem vet.

Jag vill absolut inte lämna skåne igen. Det finns alldeles för mycket av mig själv där. Jag vill inte vara så långt ifrån hästarna igen som jag är nu. Växjö-tiden har hittills gått bra utan hästarna men jag saknar dem ofta och får ofta känslan att jag lämnat Flisan (vet inte hur man kan resonera så kring ett djur men hon betyder så himla mycket). Just nu finns min framtid och mitt liv i skåne, jag saknar min familj mycket och det ska bli så skönt att bo nära igen. Kommer kunna rida när jag vill när jag bor i skåne:)

Jaja, jag vet inte riktigt vart jag vill komma. Ibland är det bara jobbigt att inte veta.