Idag åkte jag direkt till stallet efter föreläsningen. En tjej som också heter Johanna och bara bor en bit härifrån åkte med mig. Sen red vi ut ihop. Red på banvallen. Men det var ganska mycket dramatik innan vi kom dit.

Först så var det en traktor som skulle köra förbi oss. Det gick bra och Flisan höll sig på mattan. Lite längre fram hade dock traktorn kört ner rejält i diket och höll på att välta. Han försökte ta sig upp med hjälp av skopan men det gick inte alls. Stackare! Den höll på att välta flera gånger. Läskigt. Sen var vi framme vid vägen och skulle rida över. Det är en stor väg med väldigt mycket trafik. Speciellt när vi red där vid halv fem. När vi stod och väntade kom det bilar bakifrån som skulle ut på vägen. Sen händer det värsta. PLOGBIL. I full fart, plogen nere och blinkande ljus. Jag tänkte att det här kommer aldrig gå. Det sista jag kommer att får se i mitt liv är en ful plogbil. Flisan fick total panik. Hon blev såklart jätterädd eftersom snön yrde som fasiken och den lät riktigt mycket. Det gick inte att backa och vänta till plogbilen hade kört förbi eftersom vi hade två bilar i kö bakom oss. Flisan stod verkligen på stället och sprang och visade tendenser till att resa sig för första gången. Hon tyckte det var riktigt läskigt. Vårt sällskap, Johanna och Kaiser, studsade runt ungefär lika mycket som jag och Flisan gjorde. Men till sist kom vi över!

När vi äntligen var uppe på banvallen så började vi trava. Flisan var helt tokig! Hon var fortfarande uppspelt sedan plogbilen, vilket jag förstår. Men hon bockade aldrig. Däremot så galopperade hon i skänkelvikning väldigt många gånger. Inte illa!

Precis när vi börjat slappna av igen så möter vi en traktor som var ute och plogade. Johanna gjorde ett stopp-tecken men den fortsatte att köra i fullfart mot oss. Fick trava ut bland granar och buskar. Flisan sparkade till en hög med stockar så två stycken trillade ner. När traktorn var framför oss stannade han och började tömma sin skopa. TACK det var snällt. Bra tajming. Kaiser började stegra men Flisan höll sig lugn.

Efter det var det svårt att lugna hästarna igen. Det kändes som jag bara drog, drog och drog i tyglarna. Suck. På hemvägen kunde jag äntligen skritta på långa tyglar.

Jag hoppas att det inte blir lika dramatiskt imorgon och att Flisan inte är lika pigg då.